Uteliggaren

K.Ä.R.L.E.K. stavade prydnadsordet i mina händer som jag tänkte köpa till en väns födelsedag. Och i gången på väg till kassan stod uteliggaren och blockerade min väg. Hans blick sökte min och jag betvingade en impuls att ta ett steg bakåt när han närmade sig och den unkna doften stod som en air omkring honom.

På det ögonblick det tog honom att nå fram till mig hade jag känt på växelpengarna i fickan, funderat på hur mycket kontanter jag hade i plånboken och vad jag möjligtvis kunde avvara till en olycklig själ som skulle be mig om pengar till sprit. För det var väl det han tänkte göra? Jag log ett stelt leende mot mannen, som fäste ett par sorgsna ögon på ordet K.Ä.R.L.E.K i mina händer och pekade försynt med ett krokigt finger.

”Det där”, sade han med en lågmäld, sprucken röst fylld med tårar, ”det är det viktigaste av allt. Tänk om människor bara kunde visa lite mer kärlek mot varandra.” Han sluddrade lite, men luktade inte farligt av alkohol, ögonen hade lite svårt att fästa blicken men det fanns ett ljus i dem och en hoppfullhet i sorgen.

”Alla har så bråttom, de bara rusar förbi och är stressade.” fortsatte han och rösten blev klagande. ”De har inte tid att stanna upp, att bara prata lite, som vi gör nu… Om de bara tog sig tid att bry sig om varandra… Men jag förstår att du också har bråttom och måste gå… ” Han slog ner blicken och gjorde en ansats att dra sig tillbaka, hans energi var den av en slagen hund och det gjorde ont i hjärtat av att se honom och att möta mina egna fördomar. Jag lade handen på hans arm och försäkrade honom om att jag visst hade lite mer tid. Tyget på den blå arbetsjackan var stelt av smuts under min beröring, men hans ansikte sken upp som en sol. Han log och sedan började han berätta.

Han berättade om det fina huset, om bilen, släpvagnen och skotern. Om frun som han älskade, och barnen. Om hur hjärntumören raserade hans verklighet när hustrun inte längre orkade och själen slogs i spillror. Och jag förstod att jag inte bara missbedömt hans avsikter utan också misstolkat den sluddrande rösten, de lätt yviga rörelserna och den haltande gången. Jag skämdes för mig själv och min överlägsna attityd och förstod att vårt möte var en lektion i ödmjukhet för min del. ”Det viktigaste är kärlek och glädje…”, avslutade han vårt samtal, ”Man ska glädjas åt livet så mycket man kan.”

Innan han gick frågade han försynt om han kunde få en kram och jag höll andan när jag lutade mig fram och höll om honom. När jag betalat och gått iväg märkte jag att den unkna lukten dröjde kvar i min halsduk, men vårvinden rådde bot på det efter bara en stund. Hans sorgsna ord dröjde kvar betydligt längre.
”Tänk om människor bara kunde visa lite mer kärlek mot varandra…”

Jag fortsätter att upptäcka fördomar hos mig själv varje dag, även om jag där och då lovade mig själv att försöka sluta döma. För ibland kommer livslärare till oss i en uteliggares skepnad, med ett hjärta av guld.

About Lisa

Välkommen hit! Här på min blogg skriver jag om inredning, stil och mode, personlig utveckling och lchf. Du får också följa min vardag och alla mina olika projekt.  /Lisa
This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink.

2 Responses to Uteliggaren

  1. Kina says:

    Ååååhhh jag läser med tårarna stigande i ögonen. Kan tänka mig att du gjorde hans dag både ljusare och mer kärleksfull. Tänk så lite som behövs egentligen för att man ska glädja en annan person, att ta sig tid att prata, stoppa undan sina fördomar och lyssna om än bara för några minuter. Du är en fin person Lisa. Jag har startat om på en ny sida med lite mer trädgårdsinriktning, hälsa på mig där om du har lust: http://smultronstalletstradgardsblogg.wordpress.com

    Kram Kina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>